Mamma o Pappa

Jag har haft mycket tänk på mina föräldrar de senaste dagarna.

Att man kan sakna de så otroligt mycket efter 14 år resp 1 år.

Jag pappa de kan jag mera förstå och är livrädd för att komma nära döden igen.

När våran katt Sotis skulle få somna in kunde jag inte åka med Leffe.

Jag fick panik helt enkelt.

Att få se döden i ögonen igen ville jag inte vara med om igen.

Har nu varit med när både mamma o pappa somnat in och hållt deras hand.

Det känns bra så här efteråt att jag va med dem men jag har sådan dödsångest själv.

Vill verkligen inte dö i förtid som min mamma gjorde.

Tänk va hon har missat med att jag blivit mormor själv.

Hon skulle ha älskat lilla Mila precis som min pappa gjorde.

Han gjorde inget annat än att prata och fråga hur hon mådde och alla framsteg hon tog.

Att hela min familj va hos honom dagen innan han somnade in va nog meningen.

Han älskade mina barn och va de ledsna så blev han de med.

Han gjorde allt för dem, skjutsade till dansskolan, till bussen, ringde till dem när de va ensamma hemma och såg till att de fick mat i sig.

En snällare pappa o morfar får man leta efter.

Därför försöker både Leffe och jag följa deras spår.

Vi älskade båda så otroligt mycket och att min mamma och Leffe kunde gnabbas med glimten i ögat va en fröjd att se och höra.

Vi hade ett väldigt bra förhållande till varandra.

Inga bråk och tjafs om vad vi gör eller gjorde.

De respekterade oss som familj.

Tänk om alla syskon och föräldrar skulle vara så med varandra!

Tänk så lätt allt skulle vara då.

Inga bråk om vad och vem man åker till, ingen avundsjuka,svartsjuka ja jag kan nog räkna upp hur mycket som helst.

Jag hoppas att mina barn och deras familjer tycker att vi stöttar de så mycket vi kan och inte lägger i oss för mycket hur de väljer att sköta sina familjer och liv.

De är ju deras val och kan inte vi acceptera det, ja då är vi ute på hala vägar kan jag säga.

Med det här vill jag bara säga att jag saknar mina föräldrar väldigt mycket och ni som har era kvar i livet ta hand om de för man vet inte när det blir försent och de är borta.

Glöm bort och förlåt allt som kanske har sagts och gjort och gå vidare i livet.

Att vara ovänner är inte bra för hälsan.

Stress, ångest, ilska, ledsen mm.

man mår helt enkelt inte bra.

Önskar av hela mitt hjärta att de som har det så här i sin familj med en massa bråk och tjafs, snälla försök att gå vidare och släpp och förlåt alla saker som sagts.

Alltid lättare när det är gjort och man mår så mycket bättre och man blir gladare.

Familjen är mitt allt och jag Älskar er väldigt mycket!

Till minne av mina älskade föräldrar!